Jag vet inte om alla härinne vet om att Spendrups ligger på sjukhus för tillfället.

Spendrups är min sambo, min älskling, mitt allt.

Han själv tror att han är döende. Jag har fått höra det flera gånger dagligen i en vecka nu, jag står inte ut med det. Jag vet (eller vill tro iaf) att han snart blir frisk, att det inte är nåt större fel med honom. Men om man hör ordet "döende" så ofta så börjar man tänka jäkla mycket på det.
Tänk om han ska dö, nu. Jag skulle inte klara av det. Jag vill ens inte tänka på det. Han är ju mitt allt. Vi har ju planerat bröllop och allt......

Nu när han är sjuk så har han börjat tänka mycket på vad som är meningen med livet. Han kom fram till att det måste vara att få barn. Jag håller med. Nu när sjukdom är så nära inpå så börjar man tänka på sitt liv. Sitt trista, vardagliga liv, som ser likadant ut varje dag, vare sig man är hemma eller på jobbet. Tråkigt. Vi har kommit fram till att vi båda vill ha ett barn att fokusera på, våran mening för att vi finns till. Ett barn..... eller 5-6 st som Spendrups vill ha. Jag hade kunnat nöja med mig 3 eller nåt, men har kommit fram till att vi börjar med ett och ser vart det leder.

Jag är rädd för döden.

Allt runt döden och sjukdom får mig att må illa, yrsel och huvudvärk. Jag gillar inte sjukhus. Jag är rädd att han ska dö. Även om jag inte kan inse att han kommer göra det någon dag iaf. Nu tror jag ju dockl att det lär dröja en 50-60 år innan, och förhoppningsvis dör jag först. Jag vet att det låter dumt, men så egoistisk känner jag mig när det gäller sånt där. Jag vill inte bli lämnad. Inte av honom eller någon annan som står mig nära.

Jag är rädd för att han ska dö - även om jag inte tror att han ska göra det.