Aj aj vad vasst det var mot knäna. Men nu är vi framme i den här grottan. Lämna lyktorna för vi ska stanna här. Vi är i Umeå nu. Där smyger vi förbi den så kallade Hagamannen. Han sitter där och har det förhållandevis bra, om man ser på det från en geografisk och tidsmässig synvinkel. Jag tänker på den fängelsehåla som jag för tjugo år sedan såg på Kalmar slott. Man kan tänka på Guatanamo och känna ett starkt obehag. Hur känns det egentligen att vara frihetsberövad? Hur påverkas man? Jag har ingen aning. Så finns ju de som spelat döda för sitt liv. I litteraturen finns en en förhållandevis lättsam beskrivning av det i Greven av Monte Cristo. Det finns berättelser från verklighet som inte är fullt så romantiska.Det är inte så lätt för alla här i världen. Mellanrum! för nu blir det nåt annat. Nu har jag handlat hamburgare för här i Umeå är sista anhalten med hamburgare där bröden värms. Längre söderut får man dem kalla. Åtminstone var det så förut. Då lyfter vi på ett brunnslock och tar oss tillbaka till grottan. Här kan man se stalaktiter som ser gröna ut. Beror det på koppar tro? Precis som i fjällen där man skan se frysta jockar och bäckar som är illgröna av koppar. I en del fjäll finns det av gruvnäringen konstgjorda sjöar som har en sjuk turkos färg. Det ser inte klokt ut. Så blås ut lyktorna nu och titta där, ser man ett svagt ljus och där ute så ligger enligt historien jag hört en segelbåt redo för att ta oss vidare.

Jag undrar hur människan kom på att stjärnorna kan användas för att orientera sig i tillvaron. Som barn trodde jag att stjärnhimlen var statisk. Solen noterade jag flyttade på sig, jag förde noggranna tidsangivelser på var den gick ner, bakom Stinas lekstuga kl. 22.30 och skrev datum på det. Så förmodligen så ligger det geninbankat i oss att glo upp mot planeterna. Det kanske var så att några människor gick samma sträcka varje dag eller vecka i åratal och la märke till årsrytmiska förändringar på himlavalvet. Nu hör jag havet! Nu hör jag friheten!