I morse var jag sen. Som vanligt, med andra ord.
När jag hade hunnit halvvägs så såg jag en gigantisk guldbrun, spetsliknande hund springa kors och tvärs som ett vimsigt jehu över vägen, preciiis framför bilar, och fram till människor med hundar. Så jag bestämde mig för att göra en insats. Det tog mig en och en halv timme att fånga in vovven och under tiden fick jag ett antal utskällningar av folk som var arga för att jag inte hade hunden kopplad...hm.
Med hjälp av ett hopprep från ett närliggande dagis och en kvinna som först skällde på mig men som sedan hjälpte mig stoppa hunden så fick jag stopp på honom. Jag har väl aldrig sett en så stor hund skutta som en känguru som han gjorde. Väldigt snäll och väldigt busig var han, jag hann bli riktigt fästad vid honom.... Snyft. Jaja. Möten och farväl är en del av livet, kan man tro...
Min lön för mödan var ändå att:
1. Hunden slapp bli överkörd, den här gången i alla fall. Barnen i skolan berättade nämligen att de hade sett honom springa på morgonen ute på motorvägen...
2. Det kom till slut 3 snygga, unga poliser i bil och hämtade vovven.
De trodde att det var en gigantisk och livsfarlig best, antar jag...
Kan väl hända att jag bredde på lite i mobilen till polisen, dit jag för övrigt ringde en sex-sju gånger, hehehehe...
Nu ska jag upp och after worka med min kompis Åsa, eller "Lilla långa flickan" som jag kallar henne. Hon är 1.82 i strumplästen och lika vacker och elegant som jag är av flodhästmodell. Med andra ord så kompletterar vi varandra..
Enjoy your Friday, folks!!