Om du har fått för dig att det ska vara enkelt att installera om ett operativsystem så är det bara att kalkylera om alltihop som vanligt. För en gång skull trodde jag att det skulle bli lätt. Säkerhetkopiera, flytta, tömma, formatera, installera. Men ack, nej. Så dum jag var. Jag trodde verkligen att Murphy hade emigrerat och glömt mig. Jag menar, att upptäckta en inkopplad hårddisk på nästan 200 gig är ju inte varje dag man gör, även om lyckan bara varade tills jag drog mig till minnes varför den satt där och varför jag inte viljat använda den tidigare. Nåväl. Strax efter att jag upptäckt att hårddisken inte gick att nå, från den linux-DVD jag tänkte läsa den från (ja, det var ju en stor linuxhårddisk) talade mitt gamla operativsystem om för mig att det minsann inte tänkte släppa in mig mer. Trots att det faktiskt visste att jag hade filer kvar att backa upp på den. Men visst, det kan jag väl köpa antog jag kaxigt - jag har ju linux-DVD kvar. In och boota på den blev det alltså och mounta upp den disk där allt låg kvar. Men då började även Linux vägra mig tillgång till enheten. Självklart, varför skulle linux vilja släppa in mig på en NTFS-enhet? Tja, kanske för att microsoft aldrig släppte ifrån sig sitt pantent på NTFS så att vanliga stackars programmerare kunde programmera in fullvärdigt stöd? Antagligen. Så en enorm DVD med allsköns linuxmaterial på klarade därmed inte av att slänga upp en ntfs-partition åt mig.

Så nu då? In med nästa skiva, i tron om att en återställning av det gamla operativet kunde rädda mig ur knipan? Näpp, fem minuter av mitt liv kommer aldrig tillbaks för att jag spillde den på att försöka återställa ett gäng filer, enbart för att komma åt det sista i min 130-skivorsbackup. Tack, tack. Underbart.

Jag sitter och funderar på hur man normalt skulle lösa en sån här konflikt med sin teknik. Man bor ju högt så det skulle bli en maffig njutbar smäll utmed gatan, med viss risk att man förstör något annat den vägen. Hade man varit 8-barnsförälder hade man antagligen blivit tvungen att lämna in den enda hyr- eller köpdatorn till nån taskig SIBA-butik där dom skulle sagt "Vi måste skicka den till huvudverkstan i Taiwan - det tar bara tre veckor, men in kan få låna den här X-Boxen så länge". Någon annan skulle förmodligen rätt och slätt slå sönder den - eller "ringa broshan" för att få den fixad.

Ja, alla löser vi våra tekniska problem på olika sätt och vis. Det är dock här en kända TMM-lösningen fortfarande kan användas som en sista utväg; VV-metoden. Vilja/Våld! Visserligen är det inte så mycket våld i en dubbelinstallation av ett operativsystem för att nå filer man kunnat fixa på fem minuter, men ändå. Det är nog mest tidskrävande och irriterande. Hämnas på ett plåtredskap som väldigt troligt har taskigare intellekt än man själv är det nog ingen idé att satsa på iallafall. Eller kanske lite. Man kan ju alltid trycka lite hårdare på enterknappen och morra lite när man till sist får frågan "vill du formatera den här enheten?". Det är verkligen synd att det inte finns ett alternativ för oss som för stunden är lite extra förbannade. Ett "Ja, för fan, stenhårt! Slakta och strimla diskjäveln!"-alternativ. Ett som dänger skiten ur varje enskild kvarvarande fil på hårddisken under formateringen, som talar om för produkten att "mig jävlas du inte med!". Men man får väl helt enkelt stå ut med att den där timmen man skulle snabbat sig under, förvandlas till timmar, dygn och år...