Det är lite otäckt när man bittert inser hur förändrad man är, bara sedan knappt ett år tillbaks i tiden. Desto värre är det när man blir påmind om det, av någon som lyfter ett gammalt blogginlägg man känner att man [I]knappt[/I] kan stå för idag. Paniken och skammen infinner sig nästan genast, enbart av tanken på vad en sådan gammal åsikt kan ställa till med, om någon mindre läskunnig människa skulle råka sätta tänderna i det.

Det handlar förstås om en grej som jag skrev under min mer bitter-aktiva levnad för två år sedan, där jag kritiserade en så kallad [I]minoritet[/I] för att vara just en [I]minoritet[/I]. Jag kan visserligen fortfarande medge att det verkligen [I]är[/I] en [I]minoritet[/I]. Ett avskräde, i utkanten av samhällets så kallade "[I]normaliteter[/I]". Men idag anser jag att det inte går att diskutera med såna människor, som själva valt att ta den vägen, genom att på alla sätt och vis smutskasta varandra, mobba och provocera för att det är "roligt". Det finns överallt, i tidningar, tv, utanför dörren och förstås på forum. Det handlar om människor som missbrukar sin [URL="http://forum.tornevall.net/blog_callback.php?b=14"]yttrandefrihet[/URL], där de själva kallar företeelsen för allt från [I]välmening[/I] till en [I]mänsklig rättighet[/I], trots att vi - som har förmågan att själva tänka - ser att det inte alltid finns någon moralisk eller logisk förankring i sådana resonemang. Det fungerar bäst att tiga ihjäl den sortens människor, för varför skall man egentligen svara upp till pladder som egentligen inte är till för att lösa något, utan snarare betraktas som en utmaning, där det gäller att knäcka sina meningsmotståndare med så fula knep som möjligt? Nej, tack. Bättre är det, att hålla munnen stängd och låta folk tro att man är korkad, än att öppna den och bevisa det. Effekten av detta blir trots allt att jag är den enda som inte ser dum ut.

Jag antar att jag fortfarande är en aning ung för att ännu ha fått en personlig prägel på vad jag skriver, men misstanken är att det är på väg och det i rasande fart. När jag fyllde 30 - och en kort tid dessförinnan - hände dock något. Jag märkte hur bitter och folkskygg jag blivit. Men missförstå mig rätt här. Jag tycker fortfarande att det är kul att umgås med och diskutera ibland. Vänner är ju viktiga så att säga. Men jag har hamnat i det stadiet då jag själv vill börja bestämma vart, när och hur det skall ske. Jag har inte heller längre några direkt stora behov av att vara omtyckt - det har jag förvisso inte haft en längre tid. Det är bara slöseri på viktiga, positiva, energier som man har mycket bättre nytta av på annat håll. Ibland är det nästan bättre dessutom, att inte vara allt för omtyckt, för då slipper man ju allt gläfsande och hängande i hälarna. Men det är inte heller bra att vara allt för oomtyckt, för då har man ändå hysteriska människor hängande efter en, tyckande och tänkande om allt man gör - och det är ju trots allt såna jag valt bort ur mitt liv. Så det är tveklöst en svår balansgång som man i princip bara klarar av om man är helt säker på vad man själv tycker om sig själv och sin omgivning. Och det är tydligen där jag har hamnat nu...